The King’s Speech ★★★★★

Då var det dags att sjunka ner i biosoffan och med en hel del förväntningar och sätta igång den fyrfaldigt Oscarsbelönade The King’s Speech. Filmen var inte alls vad jag förväntade mig, den var mycket mer och mycket bättre.

Filmen kretsar runt King George VI i England, spelad nyanserat och brlljant av Colin Firth (A Single Man, Mamma Mia, Bridget Jones’s Diary), hans motvilja till tronen och hans stammande. Filmen startar med ett lysande exempel där vi alla får känna på lidandet av att vara prins och tala inför en stor publik och försöka att inte stamma. Det går naturligtvis inte.

När fadern, King George V dör tar brodern över kungarollen, men tvingas abdikera på grund av sitt leverne. Colins fru, spelad av Helena Bonham Carter (Sweeny Todd, Alice i Underlandet), engagerar en australisk talpedagog, Lionel Logue, lysande porträtterad av Geoffrey Rush (Pirates of the Caribbean, Munich), där Colin motvilligt går med på att låta sig tränas. Lionel Louge använder rätt ovanliga metoder som skapar en slags hatkärlek mellan de båda männen. Filmen bygger i huvudsak på karaktärerna och innehåller både mycket humor och värme, men också rädslor och tillkortakommanden. Den lämnar ingen oberörd. När så huvudpersonen tillträder som kung för sitt land, med andra världskriget för dörren, levererar han sitt första och historiska tal, utan att stamma.

Tom Hooper som regisserat filmen har inte lämnat något åt slumpen. Varken i miljöerna, detaljerna, filmfotot eller skådespeleriet eller rollbesättningen. Han får framför allt Colin Firth och Geoffry Rush att lyfta sig högt över vad vi tidigare sett dem prestera. The King’s Speech är värd sina fyra Oscar för Bästa Film, Bästa skådespelare (Collin Firth), Bästa Regi och Bästa Filmmanus.

– –

★★★★★ (Strålande)