Requiem Muller: Får jag lov?

REQUIEM SAAB (missa defunctorum)

Han har nu farit kors och tvärs över världens scener och bjudit in till dans. Men ingen vill dansa med honom. Allt desperatare virvlar han fram, allt groteskare och mer prostituerande blir dansen. Det är en dödsdans. Musiken har tystnat liksom ljuden från maskinerna i den öde fabriken. Publiken har gått hem, bevikna och illa till mods. Inget är som det ska vara. Eller också så är det precis som det ska vara.

Bakom ryggen står de på rad bland skuggorna. Förlorarna, de svikna och de förbannade. Snart hugger de sina sylvassa tänder i honom och dansen är över för gott. Slutscenen då den blodröda ridån går ner speglar sig i den regnvåta rännstenen. The End.

Hela denna dansföreställning har varit förödmjukande för alla berörda. Inte minst för industrilandet Sverige. Må det vara över. Låt minnena vila i frid. Låt människor få lämna det nakna och kalla väntrummet och gå vidare i sina liv. Det som har varit har varit. Det finns ett liv efter SAAB. Dies irae.

Ack du stolte svensk. Tack för den här tiden och må du vila i frid.

 

.

.