Viljelös Almedalsvecka

Medieshowen på Gotland är över. Alla partiledarna har gjort sitt yttersta för att säga exakt det de tror att vi vill höra. Det är en show utan motstycke. Ett politiskt spektakel vars värde starkt kan ifrågasättas.

Jag kan inte påstå att jag följt det av politiskt intresse. Utan snarare betraktat det som det mediaspektakel det är. Om man ögnar igenom referaten kan man lätt få uppfattningen av att alla företräder ett och samma parti. De talar om samma saker, sprider samma vaga löften och försöker framhäva det som politisk vilja. Lamt och intetsägande.

Bara ett exempel. Socialdemokraternas Stefan Löven utlovade en satsning på en miljard kronor för ”klimatinnovationer”. Som exempel nämde han ny energiteknik och energieffektiviseringar. De två begreppen säger ingenting, vi har hört dem i decennier nu. Det finns ingen politisk vilja i att lägga upp en miljard på bordet på så vaga grunder.

Eftersom jag brinner lite just för klimatfrågan så lyssnade jag mest på vad som sades inom det området. Sammanfattningsvis: inget nytt. Miljö- och klimatfrågorna var med på agendan men i allmäna ordalag och hamnade i skuggan av jobbfrågan och det ekonomiska läget. Reinfeldt levererade jobbpakten, den enda händelsen som stack ut i Almedalen.

Hade något parti sagt att ”vi kommer att satsa inte bara en, utan fem eller tio miljarder per år för att verkställa regeringens mål med en fossilfri trafiksektor till 2030, därför vi tror att det är den viktigaste insatsen vi kan göra för miljön just nu” så hade jag kallat det för politisk vilja. En sådan satsning skapar innovationer, ny teknik, massor med arbetstillfällen och exportkompetens och är vitaliserande för hela landet.

Ett sådant parti hade fått min röst.

Traditionen med Almedalen grundades av Olof Palme, mannen som skrev boken med titeln “Politik är att vilja”.

En vilja är att vilja uppnå något, nå någonstans, en tydligt väginriktning. En vision om ett framtida läge man vill uppnå. Men en vilja är inte bara flum och luddigt. En vilja är ett vägval med en tydlig väg och tydliga steg som måste tas för att närma sig visionen. Detta är vedertagna fenomen och arbetssätt inom näringslivet, men som saknas inom politiken. Företag eller människor som är skickliga i att berätta om sin vision och som genom handling visar att de tar tydliga steg i den riktningen, blir trovärdiga, får anhängare och framgång.

Almedalsveckan är för många en manifestation. Det är en mötesplats för redan troende och pressen där de kan frottera sig med de politiska ledarna i landet och delta i olika aktiviteter. Men det är knappast en plats för politiska manifestationer av något större värde och har förmodligen ganska lågt allmänintresse hos resten av medborgarna. Almedalsveckan lockar ca 15.000 besökare och deltagare. Men som PR för Gotland är den en klar framgång.

Moralfrågan är: Är det okej att vi, som inte är särskilt intresserade av spektaklet, betalar de dryga fem miljoner som svenska myndigheter (exkl partiernas kostnader) lägger ut på Almedalsveckan? Försvarsmakten pungar till exempel ut med 740.000 kr för att få örlogsfartyget HMS Karlskrona på plats i Visbys hamn. Varför?

Här hemma i Västerås drunknar den lama Almedalsveckan i mullret från V8:or, blänkande krom och koldioxidutsläpp. Här pågår Power Big Meet, världens största bilträff för amerikanska bilar. Den samlar över 10.000 deltagande fordon från många länder, runt 100.000 besökare och är ett annat slags spektakel. Rock’n’roll, vackra bilar, trafikkaos, folkfest och som sagt, koldioxidutsläpp.

Det är för lite rock’n’roll i politiken. Tacka vet jag debattens heta vågor i Jordanien. Se detta klipp från en tv-debatt.