The Mother of Life

eso1012a

I enorma gasmoln runt om i universums galaxer bildas hela tiden nya stjärnor. En process som pågått sedan universums skapelse. Stjärnor bildas när områden i gasmolnet förtätas och kollapsar. När kärnan blir tillräckligt tät börjar väte fusioneras till helium och stjärnan är född. Grundämnen skapas och runt stjärnan klumpar partiklar sig samman och bildar planeter. En del blir stenplaneter som Jorden och Mars medan andra blir stora gasplaneter som Venus och Saturnus. Stjärnans livslängd är begränsad beroende på storlek och täthet. Vissa dör i form av en supernovaexplosion som bildar nya stoftmoln i stjärnfabriken, andra krymper till små vita dvärgar och slocknar så småningom.

sdo_20130411-M6flare-orig_900c

Solen, vår stjärna, är en aktiv energifabrik som levt drygt halva sin livstid (tror man). Om sådär en fyra miljarder år kommer den att expandera till en röd jätte och sedan krympa ihop till en vid dvärg. Under tiden fram tills dess ombildar den 700 miljoner ton väte till helium varje sekund, varav 5 miljoner blir ren energi. Solen tappar ca 5-6 miljoner ton massa per sekund. Solen är Livets Moder. Bilden av moder sol ovan är fotograferad i det ultravioletta spektrat och visar energifabrikens intensitet på ett sätt vi inte är vana att se den. Och denna enorma energifabrik är endast en av miljarder och en liten, liten del i de enorma energiflöden som är Universum.

Även jag är en del av dessa flöden. Du med. Livet i alla dess former är delar av en större helhet. I våra kroppar har planterats energi, livskraft, medvetandet eller själen, om du så vill. Vi är alla frukter av livets kreativa skapelseprocess. Våra fysiska kroppar har sin egen energiförsörjning genom den mat och näring vi ger den. Men det är inte den fysiska kroppen som tänker, känner och förundras över universums oändlighet eller kärleken till en annan människa. Det är medvetandet, jaget. Den enda del av människan man inte kan dissekera och visa upp. Den har ingen fysisk form, precis som energin inte har någon fysisk form. Den underbara sanningen är att energin inte kan förbrukas eller ta slut, den kan bara omvandlas till andra energiformer. Även om kroppen dör så kommer livsenergin att omvandlas och återanvändas i Universums energiflöden.

Livet är en gåva, ett mirakel. Kroppen, hjärnan och våra organ är en maskin som ingen människa kan skapa. Ändå finns vi. Solen skapar byggmaterialet, grundämnena vi är byggda av som tillsammans med vatten är grundförutsättningar för vår existens. Jorden har under miljontals åt utvecklats till ett finstämt ekologiskt system som främjar livet. Det känns onekligen som att det finns en varm och god kraft som driver detta skapande. Vi kommer kanske aldrig att förstå det och var och en får ha sin uppfattning. Men jag tänker rätt ofta på en amerikansk fysiker eller matematiker som en gång skrev:

Sannolikheten för att livet skulle uppstå på Jorden av en slump, är ungefär lika stor som att en stormvind blåser igenom ett skrotupplag och lyckas plocka ihop en Boeing 747.

 

Air_France_Boeing_747-100_Gilliand
Att påminna mig om de här sammanhangen hjälper mig att inte fastna i mitt ego och inbilla mig att jag är universums medelpunkt. Det ger mig ”andlig energi” och en viss grad av ödmjukhet och tacksamhet inför livet och det som givits mig. Det är upp till mig att förvalta och göra mina val i livet, ta mitt ansvar för min mikroskopiska del av det universella miraklet. Jag tror inte på slumpen eller ödet. Jag vill tro att jag är här för att bidra till livet, inte för att roffa åt mig så mycket jag kan.

.

/May Your Force Be With You Today.