Fångad av en känsla

Jag kan fastna i en plötslig känsla som tar fart i mig, vilket oftast betyder att jag börjar resonera med mig själv om vad som händer. Jag förklarar, drar slutsatser och rör till det mer och mer. Det i sin tur bildar känslovågor som växer och rullar vidare i mig. När jag väljer att förstärka den plötsliga känslan, när jag väljer att överdriva den, när jag tillåter känslan att köra över mig, ta över och styra mig, så startar jag en kedjereaktion av lidande. Jag startar en automatisk kedjereaktion med ett eskalerande vågmönster. Jag är fångad i känslan.

Om jag istället, i mitt sinne, tränar på att låta det plötsliga ögonblicket, stenen som faller i vattnet, få falla utan att bilda vågor eller starta någon kedjereaktion. Händelsen bara glider ner i vattnet och jag kan betrakta den. Jag stannar vid känslan istället utan att starta min automatiska reaktion, den som varit min vanliga i så många år.

ripples

Och tro mig, dessa få sekunder det tar att göra något så radikalt, något som är precis tvärtom det jag brukar göra, så undviker jag att starta min kedjereaktion. Istället öppnar jag mig för att bearbeta händelsen i mitt öppna vakna medvetande. Genom att inte förneka eller förtränga känslan, så blir den min vän, mitt stöd och en naturlig del av mitt jag.

Min ilska blir mitt stöd för stabilisering, en väg in i mitt medvetande och till ett öppet och naturligt tillstånd. Känslorna blir mitt stöd att vara vaken och närvarande, medveten snarare än omedveten, närvarande istället för distraherad. Det som har varit det troll i mitt liv som sopat bort mig från verkligheten, blir min vän, mitt stöd. Det är ett helt annat sätt att leva, ett helt annat sett att se på samma sak. Så mycket enklare och välgörande.

Fritt översatt från Pema Chodron: The Propensity To Be Bothered (Benägenheten att bli störd)

.

.