The Wall Live, Ullevi

roger-waters-the-wall-live-arena-2012

För ett par veckor sedan var jag med om en häftig upplevelse. Jag har tänkt skriva om det sedan dess, men känt att det behöver sjunka ner lite och intrycken sansa sig. Jag vet inte riktigt i vilken ände jag ska börja. Det handlar om klassisk musik.

Mitt i proggen

Jag är uppväxt med 60- och 70-talets popkultur, ni vet Beatles, Rolling Stones, Supremes, Beach Boys med mera. Lättsmält och lättrallat. Men lite senare kom Jimi Hendrix, Bob Dylan, Deep Purple, Moody Blues, John Mayall and the Bluesbreakers och en oräknelig rad andra band med mer tyngd och mening i musiken än den lättrallade popmusiken. Mitt i det här växte den s k Flower Power-vågen fram som en protest mot USAs Vietnamkrig, men som också präglade musiken med den första Woodstockfesten 1969 uppföljda av Gärdetfesten i Stockholm 1970. Proggen föddes.

Psykedelisk frukostuppvaknande

1970 släpptes Atom Heart Mother. Det var mitt första möte med Pink Floyd. De tog den dåvarande tyngre rock- och psykedeliska/elektroniska flower power-musiken till helt nya höjder i ett nytt sammanhang. Ny musik skapades när Alans psykedeliska frukost serverades. Sedan dess har gruppen levererat nya tidlösa klassisker med nya plattor varje eller senare varannat år. Alltid gått vidare och tagit nya steg och vidareutvecklat musiken. 1973 släpptes Dark Side of the Moon, som kom att bli en av världens mest sålda skivor. Den gemensamma karriären för gruppen kom till sin vändpunkt efter den fantastiska rockoperan The Wall 1979.

1251869-pink-floyd-reunions-617-4091983 kom skivan Final Cut. Pink Floyd var Roger Waters (bas och sång), David Gilmore (gitarr och sång), Nick Mason (trummor) och Rick Wright (keyboard). Men efter Final Cut splittrades gruppen. Roger Waters valde att gå egna vägar medan resten av gruppen senare återförenades och gav ut ytterligare fyra skivor under namnet Pink Floyd. Förutom de fyra medverkade åtskilliga musiker och körer på de olika plattorna. Paret Waters-Gilmore stod för det mesta av skrivandet även om alla var delaktiga i skapandet.

Pink Floyds musik blev min musik och har funnits med mig hela livet sedan 1970. Den är tidlös, trendfri och klassisk. Under åren har jag sett Pink Floyd på en konsert i Göteborg 1994 och Roger Waters vid två tillfällen i Stockholm. Och lördagen den 17 augusti fick jag och Ulla förmånen att höra Roger Waters och Pink Floyds musik i uppsättningen av The Wall Live på Ullevi. Och för det är jag tacksam. Det var dessutom en solig och varm dag och bästa tänkbara väder för en gigantisk utomhuskonsert.

Muren som symbol

The Wall, skivan släpptes 1979 och 1980-81 turnerade man med the Wall för att 1982 släppa filmen The Wall. Skivan (eller dubbelalbumet) är ett konceptalbum eller en rockopera om man så vill. Den gör upp med islolering och efterkrigstiden. The Wall 1980 är explosiv, destruktiv, bitvis hotfull och tillintetgörande med ett rop på frihet, sanning och befrielse från både yttre och inre förtryck. Här hemma i Svedala sjöng Hoola Bandoola Band ”Vem kan man lita på” och ”Keops Pyramid”.

LS_The_Wall_Live_05

The Wall Live på Ullevi 2013 är uppdaterad. Låtarna är desamma men budskapet är anpassad till världsläget idag. Förtryck, avlyssning, kontroll är lika aktuellt idag, om inte aktuellare. Och längtan till frigörelse och sanning är livsnödvändigheter. The Wall Live är om möjligt ännu explosivare, destruktivare och hotfullare än 80-talsversionen. Men också ännu mer sanningssökande och uppmanande till handling mot alla former av förtryck.

ullevi

Utmed hela kortsidan har en gigantisk mur byggts upp på Ullevi. Endast i mitten finns en öppning för scenen. Redan efter de första takterna i In the Flesh reser sig nackhåren och publiken är med. På den enorma vita muren spelas upp allt från livebilder på Roger Waters till bildspel och avancerade animationer. Lägg därtill ljudupplevelsen med surroundljudet inne på Ullevi. Ljudet från helikoptrar flyger omkring, barn skriker, vuxna skäller och kulsprutor smattrar när tonerna till Another Brick in the Wall river igång. Man sitter på helspänn. Tar in varje ton, varje bild, varje upplevelse.

Run like Hell får Ullevi att koka

Det är stort, starkt och magnifikt och The Wall Live växer sig enorm under de dryga två timmar som konserten håller på. Muren byggs klar och vi tittar på ett gigantiskt bildspel på en gigantisk skärm till tonerna av Mother, Comfortably Numb, Hey You. Det är som att sitta mitt inne i ett dataspel. The Wall Live är nog den kraftfullaste protest mot allt förtryck jag upplevt. Publiken formligen exploderar när Run Like Hell spelas. Ullevi kokar.

150713132008_8959

Upplevelsen är svår att uttrycka i ord. Jag hoppas den kommer som film framöver. Förmodligen var detta Roger Waters stora final. Han har turnerat med denna fantastiska utomhusversion av The Wall sedan 2012 och besökt alla stora utomhusarenor i Europa. Han gör det inte för att tjäna pengar (förmodligen får ha ta rejält med slantar ur egen kassa för att finansiera turnén – den lär kosta multum). Han gör det för att han har ett aktuellt och angeläget budskap. Han avslutar turnen den 21 september i Paris.

Roger Waters fyller 70 år i år. Inte ett ögonblick kan man tro det. Han har en enorm energi, kanske lite mindre omfång i rösten jämfört med 80-talet, men omges av skickliga musiker. Visst saknar jag framför allt David Gilmores gitarr och stämma. Deras röster kompletterade varandra så bra på Pink Floyd-tiden. Roger med sin desperata och känsloladdade röst och Davids lugna och mjuka. För att inte tala om Davids gitarrsolon.

Så blev det när jag till slut fick det på pränt. Som sagt, jag är mycket tacksam för att vi var där.

.

.

.

The+Wall+LiveBetyg: ★★★★★★★★★★★★★★★★…   (Överväldigande)

Ett litet filmklipp från konserten.

(det finns många videoklipp från konserten på You Tube – se Run Like Hell)

Annonser